…i onsdags, fick jag reda på hur en älgrumpa ser ut – på mycket närmare håll än vad som är önskvärt…
Jag stampade på bromsen och tänkte ”åååhh nääää….” vid ljudet av vad som hände där bak i bilen. Det blev lite att plocka med där… Jag fick stopp på bilen i tid, med älgrumpan fem meter framför mig – i ansiktshöjd.
Jääää… vad di är stora, de där älgrumporna!
Jag har vetat ett bra tag att mina presenningar (för er som ev inte vet består marknadsställningens tak av presenningar) börjar bli lite slitna, och kanske aningen för välventilerade.
Idag fick jag reda på exakt var alla hål och revor fanns nånstans… Det blev ett jäkla spring med att torka av böcker och putta upp presenningen så att vattnet rann av från taket.
Människor + paraplyer
En del människor är rent ut sagt förbannat korkade…
Jag tycker intensivt illa om folk med paraply! Här kommer dom fram till disken, hukar sig under taket och lutar sig fram över bordet medan vattnet rinner i en stril rakt ner över böckerna. När man säger till dem att ta bort det, så bildas två läger; vissa ber om ursäkt och säger att de inte tänkte sig för, vilket jag accepterar utan vidare. Andra blir skitförnärmade, snäser tillbaka och säjer att nu tänker jag minsann inte köpa den där boken jag tänkte köpa…
Men folk är korkade på andra sätt. Som mamman till en liten flicka, som satte tösen på marken och gav henne en av våra barnböcker att sitta och bläddra i medan de ”vuxna” gick runt och tittade på böcker…
Men som tur är, är de allra flesta riktigt trevliga. Jag skrattade hjärtligt åt en kommentar en kvinna fällde: De är två eller tre kvinnor som står med ett par böcker var i handen som de ska köpa. Mi är inte där just då. Förbi ställningen kommer en av våra knallekollegor. Hon vinkar Hejsan och frågar om jag är ensam idag?
-Närå, svarar jag. Hon är ute och promenerar med vovven. Då säger en av de tre tjejerna vid bordet: ”Då har hon nog glömt vovven, för hon ligger och sover bakom dig!”
Mi hade redan kommit tillbaka med Ida, och sedan ränt iväg igen, för att köpa fika…. Det blev ett allmänt gapskratt runt hela bordet.
Det fanns många som hade mycket att göra. Här är några som fick betalt för ost:
Lördag och söndag ska det vara höstmarknad i Hjo. Jag vågar inte ens tänka på hur vädret ska bli. Hjo-statistiken är inte munter…
Att åka till Henån är alltid trevligt. Det är en fin plats uppe på Orust alldeles vid havet (Om nu inte ALLT på Orust i princip är alldeles vid havet 
) Nu under semesterperioden råder en avslappnad stämning, och människor är allmänt trevliga att ha att göra med. Vi står alldeles utanför ICA och Systembolaget vilket är bra. De allra flesta går ju till endera, om inte båda, affärerna.
Idag blev jag lätt grumpig ett litet tag. Det var när Anita kom fram och sa ”Hade du inga böcker med Viveca Lärn?”
”Hur så?” ”Jo, sa Anita, Viveca själv stod ju här och tittade på böckerna en stund…”
Fan! Jag missade det. Jag som försöker ta kort när nån känd person går förbi. Och dessutom ligger ju ”Kvinnan som var en fyr” på bordet! Skulle ju kanske kunnat övertala henne att signera dem?
Nåväl. Det var väl meningen. Jag hade förresten inte ens kameran med mig.
På vägen hem, strax före Tjörn, blev vi vittne till hur ett rådjur hade en enorm änglavakt. På 90-sträckan möter vi en bil. När det är kanse 25 meter emellan oss springer ett rådjur upp på vägen precis framför bilen vi möter. Med maximalt en halvmeter till godo hinner han förbi och ner i fälten på andra sidan vägen.
Jag skriver ju mycket om hur folk bär sig åt, och om saker folk säger. Det här är inte självupplevt, men det är tamefan nåt av det bästa jag har hört hittills…
Tomas, en klädknalle vi känner, brukade köra på Tidaholms torg. En dag såg han en tant som försvann med nåt plagg, utan att ens göra en ansats att betala för det. Ensam som han var, kunde han ju inte gärna ranta efter kärringen, men han kom ihåg hur hon såg ut.
Flera år senare, får han se henne igen. Hon kommer fram med ett klädesplagg, och vill köpa det.
-Gå härifrån, säger Tomas. Du får inte handla av mig. Tanten såg lilte lätt oförstående ut.
-Ja….du stal kläder av mig, så du får inte handla, sa Tomas igen.
-Men….säger kärringen. -Det var ju flera år sen!?
Jag känner Tomas. Jag har hört honom. Denna dag måste vara den enda dagen i hans liv som han var fullkomligt mållös…
Sist när vi var på Wieselgrensplatsen i Göteborg gick det ganska bra. Men det är inte det som är poängen i den här lilla postningen.
Vi höll på att få med oss en gäst hem till middag. (öh….förlåt – den var dålig…..)
Okej…jag vet
Det här har inte ett dugg med Livet som knalle att göra – utom möjligen resandet fram o tebax, och att man hälsar på samma folk dag efter dag…
Men: jag kan inte låta bli att visa detta nostalgiska mästerverk!
Den 21 maj blev vi intervjuade av tidskriften Svensk Bokhandel.
Jag lovade komma med rapport – vilket jag naturligtvis glömt av! Sent omsider: här är intervjun i sin helhet!
Bokknallens liv är hårt.
Mi Rylander steg upp klockan fyra i morse, fem timmar senare står hon och maken Pelle på torget i Varberg och säljer böcker. Solen skiner men det är glest mellan kunderna.
Varför steg du upp så tidigt?
– Vi var tvungna att vara här före klockan sex för att få en plats. Kommer vi för sent får vi åka hem igen. Men det händer inte så ofta. På de flesta ställen tycker de att det är roligt med böcker för det är ett sortiment som inte så många har. Det vore nog värre om vi sålde kalsonger och strumpor.
Vad gör ni när ni fått er plats?
– Då bygger vi torgståndet och fäller upp borden, packar ur böckerna ur bilen och lägger upp dem.
Ni har inget tak över borden?
– Det är bara för att det är fint väder – för att spara arbete. Det tar ändå två och en halv timma att göra allt i ordning. Lägga på taket tar ytterligare en halvtimma. Men vi har satt upp alla stag ifall, och så håller man ett öga på himlen.
Har det hänt att det regnat på böckerna?
– Ja! I Vallhamra. Rätt var det var kom det ett mörkt moln och det börja ösa ner. Vi fick stå och torka varenda bok. Som tur är säljer vi inte pocket.
Hur många marknader besöker ni per år?
– Vi är ute fyra-fem gånger i veckan. Det längsta vi åker ligger 21 mil från Borås där vi bor. I snitt är det 10-15 mil att åka.
Vilken plats är bäst?
– Jönköpingsborna är väldigt trevliga, där har vi fast plats varje lördag. Och Göteborg älskar jag, där skämtar folk och är glada. Och så handlar de.
Hur många böcker har ni med er?
– Här har vi 18 meter bord och det får plats mellan 20 och 25 titlar per meter… ungefär 350 titlar. I Jönköping har vi uppåt 25 meter. Men folk köper inte mer bara för att de har mer att välja på, det är bara som man tror.
Vad betalar ni för platsen?
– På marknader brukar det ligga på 100 kronor per meter, ibland 150. Det är dyrt. Men här i Varberg kostar det bara 100 kronor för tre meter.
Hur mycket säljer ni på en dag?
– Som mest kan det bli X (Censur-Pelles anm) böcker. Veckan före jul har vi våra bästa dagar. Annars betydligt mindre.
Här har ni böcker av Åsne Seierstad, Katarina Mazetti och Ed McBain för mellan 40 och 50 kronor – hur kan ni hålla de priserna?
– Vi köper allting från X (Censur-Pelles anm) i Göteborg, och lägger på så vi får X (Censur-Pelles anm) procents marginal. Det är reaböcker.
Vad säger de lokala bokhandlarna när ni kommer?
– Jag har ingen aning, men det är klart att de blir irriterade. Särskilt som vi har böcker i alla genrer också. Och så kör vi fyra till priset av tre. Jag hade blivit skitirriterad om jag varit bokhandlare.
Vet kunderna hur billiga ni är?
– Bokhandlarna ligger ju vanligtvis runt torget, och folk har ofta varit inne och handlat innan de kommer till oss. Sist när vi var i Trollhättan var det en dam som skrek till när hon såg att vi tog 40 kronor för en bok som hon sa att hon just hade betalat 198 kronor för i bokhandeln. Hon gick tillbaka och bytte och köpte boken av oss istället.
Vilka titlar fungerar inte hos er?
– Jag tror inte att det finns några. Alla köper böcker, det handlar bara om priset, vad folk är beredda att betala.
Hur kommer det sig att ni började åka på marknader?
– Jag hade leksaksaffär i Alingsås förut där jag sålde lite barnböcker. Sedan flyttade vi till Knallerian i Borås och då hyrde jag ibland en plats i entrén och sålde böcker, det gick hur bra som helst. Sedan startade vi en bokhandel i centrala Borås. Den gick inte alls så vi la ner den och samma helg var det vårmarknad i Borås. Då sålde vi ut böckerna där. Folk var som hökar! De hade aldrig sett böcker på en marknad förut. Då fick vi smak för det här.
Vad är bäst med knallelivet?
– Friheten. Att kunna packa ihop och åka hem om man vill.
Och sämst?
– Vintern. Då har jag fem lager på mig: ullunderställ, fleecetröja, ullöverställ, ulljacka och utanpå det dunjacka. Då klarar jag det oftast.
När kommer ni hem ikväll?
– Detta är en kort marknad, så det blir inte så sent. Men oftast kan man inte börja packa ner förrän vid fem-sextiden, och så tar det ett par timmar hem. Sedan ska vi packa om och fylla på från lagret. Ibland är vi ute i garaget och jobbar till elva, och är det marknad dagen efter så går vi upp fyra igen.
Lars Schmidt
Snart på en marknad nära dig
Stenungssund,Trollhättan, Kungsbacka, Jönköping, Hjo, Nossebro, Gränna, Tidaholm, Lidköping, Olskroken.
Semestertiden är högkonjunktur för marknadsfolk, under juli står Mi och Pelle Rylander på 21 marknader.
Knallar är vad vi är
Först tänkte de heta Boksam, men när de skulle skapa en hemsida var namnet upptaget.
– Då sa min man: Varför kallar vi oss inte Bokknallen, för det är det vi är, säger Mi Rylander.
Zzzzlllaataaaaaaaaaaaaan!!!!!!!
(jorå – knallar tittar väl på fotboll också?)
8 maj 2008
I torsdags var det månadsmarknad i Kungsbacka. Det är en av årets första riktigt varma och soliga dagar. Klockan har hunnit fram till 3-tiden på eftermiddagen, och även om dagens försäljning inte varit dålig, har det ändå inte varit som förväntat.
Enligt många knallar beror det på (vi knallar är Europeiska Mästare på att hitta på ursäkter till dåliga försäljningssiffror) att marknaden är förskjuten en vecka framåt i tiden , och att det är därför marknaden inte varit så välbesökt.
Så här vid tre-tiden är vi i full gång med att packa ihop för dagen. Vi är lite smått stressade eftersom vi ska vara borta från torget senast klockan 16.00. Minuterna innan jag går iväg för att hämta bilen, kommer en kvinna fram till bordet. Hon stannar till vid våra mediala böcker, där hon hittar tre titlar av Gary Zukav; Själens Boning, Själens Berättelser och Själens hjärta.
Hon står kvar, bläddrar lite förstrött i dem under några minuter. Sedan frågar hon: ”Är dessa i någon speciell ordning? Kan man läsa bara en, eller måste man läsa allihop?”
”Nej det behöver du inte”, svarar Mi. ” Den här är en sorts grundbok, och i de övriga två utvecklar han ämnet, och går lite djupare in i vissa aspekter.”
”Men på baksidan här står det ju att det är en fortsättning på den tidigare boken?”
”Ja, det är sant”, säger Mi. ”Men som jag sa är det en mer djupgående bok om samma saker som i den första boken.”
”Jaha?” Kvinnan ser av någon anledning högst tvivlande ut. Hon verkar vara på väg att säga emot igen. Men just då kommer en man i 50(?) årsåldern fram och lägger en fast hand på Själens Boning, den första boken i serien.
”Den här måste du läsa”, säger han med övertygelse i rösten. Kvinnan tittar hastigt till åt hans håll, och rynkar lite på ansiktet. ”Jaså?” svarar hon. ”Är de så bra?”
”Ja, jag har ju bara läst den första, men den var riktigt, riktigt bra.”
”Men om de nu var så jäkla bra, varför har du inte läst allihop?”
Jag tror inte att mannen direkt var beredd på att tvingas försvara sin åsikt. Ändå tvekade han bara en sekund med svaret: ”För att jag inte behöver gå djupare in på det. För min del var jag nöjd med att bara lästa den första.” Kvinnan börjar nu se villrådig ut.
”Det är en mycket bra grundboki livets lära” menar mannen. Mi och mannen samtalar en stund om sina intryck av Själens Boning, och detta samtal får till sist kvinnan att besluta sig för att köpa alla tre.
Hon hade sett våra skyltar: ”Ta 4 och betala för 3″, och skulle precis gå vidare för att leta upp en fjärde bok. Då dyker en kvinna upp. Hon får syn på Själens Hjärta, och tar direkt upp den. ”Den här ska jag ha!”
Hon lovordar böckerna och de båda kvinnorna börjar prata med varandra. Den första kvinnan ställer samma frågor till henne, som hon ställde till oss – och även till mannen tidigare…
Under tiden återupptar Mi nedpackningen av böckerna. När hon bara har ca 2 meter kvar att packa påminner hon kvinnan om att hon måste hitta sin fjärde bok. Hon avbryter samtalet, och tittar runt en stund utan att hitta något.
”Kan jag inte få denna tredje boken på köpet istället?”
”Nej tyvärr inte”, svarar Mi. ”Vi måste ta betalt för tre, sedan får man den fjärde på köpet.”
”Men kan jag inte komma och ta den nästa gång istället?” Men vårt svar är även denna gång nekande.
”Jaha….Men det är ju orättvist att jag inte får hela sortimentet att välja på.Jag måste ju få ta en bok jag verkligen vill ha…” Att hon kommit till marknaden när den redan var över, och dessutom stått och pratat bort 20 minuter medan Mi packade, hade hon tydligen inte en tanke på.
Hon hittar en bok till slut. En bok som kostar 50:- Zukavs böcker kostar 40:- /st.
”Då blir det 130 kronor”, säger Mi. ”Va?”, säger kvinnan indignerat. ”Du sa ju 120 kronor tidigare?”
”Jo, men vi bjuder på den billigaste boken. Den du tog kostar 50. Alltså får du en 40-kronors bok på köpet.”
”Jamen….” (Egentligen är det ”Ah mä!” hon säger. Förvillande likt de ljud som kom från mina tonårsdöttrar när de inte fick som de ville)
”Det blir alltså inte 120 kronor då?” Med trumpen min betalade kvinnan och gick därifrån.
