Alla dessa blattar…

Ska sticka ut hakan en aning…

 

Det finns ingen enda ”egenskap” som gör mig till ”svensk”.

Vi och dem?

 

Då och då hör jag att det pratas om de av våra kollegor därute, som inte är svenskar. Faktum är att man inte kan undgå att höra snacket från vissa knallar om deras syn på ”utlänningar/blattar/nysvenskar/invandrare” etc…

För bara några dagar sedan läste jag på facebook om en knalle som tog en sväng på marknaden och ”checkade lite”. Sedan redovisar han i procent ungefär hur stor andel av knallarna som var av utländsk härkomst.

Varför går man runt med avsikt att kolla en sån sak? Jo – för att man är (hans egna ord) ”orolig för återväxten av svenska knallar”… Jotack… Jag kan inte påstå att jag bryr mig.  Om folk inte vill bli knallar så vill de inte. Varför skulle det vara ett självändamål? Och varför skulle det bero på invandrare?

Jag tycker det är skrämmande. Det visar på ett oerhört respektlöst tankesätt. Det visar på en inskränkthet som inte är av denna värld. Och på en fullständigt ogrundad avundsjuka. Bland annat.

Jag har bland mycket annat hört många gånger att man kallar dem svartjobbare och man är förbannad på denna ”illojala konkurrens”, som man uttrycker det.

Ursäkta? Finns det nåt som heter lojal konkurrens? Redan uttrycket är självmotsägande, men för att kommentera andemeningen med uttalandet, så måste jag säga att var och en gör väl vad man kan för att överleva. Eller? Och man påstår också, i sin oändliga – felaktiga – avundsjuka, att de arbetar och konkurrerar på andra villkor än oss. Att de skulle ha helt andra förutsättningar än vi andra har.

Och det där stämmer faktiskt. De har helt andra förutsättningar. Men inte på det sätt man menar när man tittar snett på dem. Vad jag kan utröna, så har våra utländska vänner långt sämre möjligheter och förutsättningar än vi svennar att lyckas. Ofta kan de inte ens speciellt bra svenska, de  jobbar betydligt oftare och längre dagar än vi andra. De kämpar som helvete för att kunna ställa mat på bordet.

De är precis som oss; ett fåtal kör en ny Chrysler och andra lever från dag till dag. I ur och skur.

En del menar tom att det är invandrarnas fel att ”jag” säljer dåligt. Jag tror snarare att det beror på dina varor, kanske. Eller din egen uppenbarelse. Om du byter kläder lite oftare än en gång i halvåret och låter bli att häcka nere i din tältstol hela dagen, så kanske du kan få kunderna att bli lite mer intresserade. Eller står kvar vid din egen ställning istället för att ränna runt marknaden och dra ”sanningar” ur röven…

( Sens morale: Titta inte på vad de andra gör. Ägna dig åt din egen verksamhet och gör det bättre!)

Vidare så breder dessa utländska knallar ut sig så att ”min egen” ställning inte syns. Och ”när man pratar med dem så blir de otrevliga”.

Nej – de blir inte otrevliga när man pratar med dem. Inte en enda gång har jag råkat ut för att en utländsk knalle blir otrevlig när jag ber honom att dra in sina ställningar lite. Kanske beror det på att jag inte går dit med knutna nävar och öppnar konversationen med ”Flytta för helvete på dina grejer!”

Och förresten – se dig omkring. Svenskarna är inte så dåliga på att bre ut sej de heller…

Vilket i båda fallen är förståeligt, på sätt och vis. Vi vill alla synas så mycket som möjligt, vi vill alla sälja så mycket som möjligt. Och när vi lär oss att prata med varann, så kommer vi att leva lyckliga i alla våra dagar…

Jag har heller aldrig hört en enda utländsk knalle snacka skit om svenska – eller andra – knallar. Inte en enda gång. Att de inte gör det med mig är väl kanske förståeligt eftersom jag är helsvensk. Men min hustru är från Korea och inte heller hon kan minnas att någon enda snackat skit om svenskar med henne. Jag kan tyvärr inte säga detsamma om di svenske knallarna.

Vi svenskar är – sorry, vänner – ett ganska intolerant folk i sista änden.

När du börjar prata med de utländska knallarna, utan utropstecken, så inser du att de är betydligt hjälpsammare än många av ”oss andra”. Som ett exempel stod vi i Rabbalshede en gång, i ganska hård blåst. Plötsligt rasar en ställning ihop, prylar flyger all världens väg och det blir kaos hos den stackaren (Det var en svensk knalle). Jag var den enda svensken som överhuvudtaget sprang dit. Men jag var inte först på plats. Först stod jag något tiotal sekunder och avvaktade ”hur det gick”  Däremot rusade 4-5 andra knallar, jag tror de var pakistanier, direkt över för att hjälpa till. Detta trots att deras egen ställning skakade betänkligt av blåsten.

Trots allt är jag ännu stolt över att vara från Sverige. Men många svenskar, från marknadsknallar och ända upp i Riksdagshuset, gör sitt allra bästa för att ta den stoltheten ur mig.

Många av mina allra närmaste vänner bland knallarna är från Pakistan. Och Kina. Och Thailand. Och andra länder. De flesta av dem är fantastiska människor – hjälpsamma, omtänksamma, förstående, varma och otroligt vänliga människor. De ser bara inte ut som vi.

Än en gång:

Det finns ingen enda egenskap som gör mig till ”svensk”.

Det enda, absolut enda, som gör mig till en ”svensk” är det lite märkliga och olyckliga faktum att någon lätt utvecklingsstörd människa en gång för länge sedan fick för sig att han (ja, jag är fullständigt övertygad om att det var en ”han”) skulle rita en massa streck på en karta över världen.

Så enkelt är det. Det är det enda som – egentligen – skiljer oss åt.